...Och kan konstatera att man kommit sjukt långt och är så jävla stolt och glad! Den känslan går jag runt och är lite hög på ikväll. Fredrik är ju i Malaga med jobbet. En resa han gör varje år med sina kunder. Sjukt kul grej! Jag fick ju äran att följa med för ett par år sedan när F vann en säljtävling - priset var att ta med frugan till Malaga minsann. Såna priser gillar vi! Mer om vår resa dit finns tex här

Hur som - ikväll sitter jag och stansar ut typ en miljon blommor i marsipan till en tårta jag ska göra imorgon. Då slog det mig. Första gången Fredrik var i Malaga (vilket var 2012) var HEMSK. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och satt bara hemma och grät. Även om jag inte på något sätt är tyst om min in-i-väggen-total-panikångest-kunde-inte-leva-period så är det ju inget jag skyltar med heller. Jag var heller aldrig sjukskriven under den här perioden så nästan "all sjukdom" hölls inom våra väggar. Jag var rädd för precis allt. Mådde illa jämt. Ångest från h-vetet. Usch. Det var verkligen hemskt. Men jag tog mig ur det. Med hjälp av i första hand Fredrik förstås men också av både läkare, psykolog och kurator och vänner. Något jag inte gjorde var att tacka ja till vårdcentralens vård - tabletter. Med mitt ständiga illamående och min TOTALA panik för att kräkas kunde jag inte för en sekund tänka mig att svälja tabletter. Idag är jag väldigt tacksam att jag kunde slippa. När jag väl kom in i och vidare i min terapi med psykolog var det ju inte alls där mitt problem låg. Jag hade ingen depression eller utmattning. Jag hade bara varit för "duktig" och för hård mot mig själv. I jakten på att vara perfekt i alla måsten, borden och hur man ska göra hade det slagit över. Det satt bara i mitt eget huvud. Det tog mig nästan 3 år att bli frisk och än idag får jag tänka mig för i vissa situationer men idag kan jag göra allt jag vill, som jag vill det när jag vill det. 2012 kunde jag inte ens äta ett äpple om det inte var skalat och barnen fick hoppa direkt in i duschen när vi kom hem från skola och dagis för att jag hade sån panik över att vi skulle kunna bli magsjuka. Mina resultat på tester visade på tvångsbeteenden och all världens galenskap. Men idag är allt sånt borta. Jag får tänka mig för fortfarande när hjärnspökena sätter in men det går!

Tillbaka dit vi började då - Fredrik är alltså borta en vecka. Han kommer hem på lördag. Och den här veckan har det slagit mig flera gånger vilken kapacitet jag har idag. Jag roddar ungar, träningar, jobb, hämtningar, handlingar, föräldramöte, skolfoton, simskola, läxor, tvätt, hemmafix och på det en tårta och lite ommöblering. Inte utan stress förstås (fick tex. byta av simskolan i dörren med farmor för att hinna till föräldramöte) men det bekommer mig inte. Ikväll valde jag att läsa en bok med Harry istället för att ta bort disken - det hade ALDRIG gått då. Då skulle duktiga Anne "göra klart" först innan jag "fick" göra något skoj. Allt var krav och måsten. Nu kör jag efter känsla och njutning. Ikväll slog det mig hur häftigt det känns. Att vara sitt bästa jag liksom. Jag ska plugga i år. För att jag vill det och tycker det är kul. Jag är hemma själv en vecka - och passar på att njuta istället för att hetsa. Det är en häftig känsla. Jag kan själv. Och jag gör det på mitt sätt.