Det börjar sakta sjunka in. Fast jag inte alls fattar det egentligen. Imorgon ska jag inte gå till jobbet. Jag har inget jobb att gå till. Såklart ska det blir SÅÅÅ spännande att veckan efter gå till mitt nya jobb. Jag ser fram emot det helt otroligt. Men - just nu är det helt ärligt en stor sorg jag känner för att inte åka till kontoret på måndag. Jag trodde jag skulle var så bekväm i fredags men icke. I onsdags slog paniken till. Vad har jag gjort??? Alla fina kollegor, allt jag kan, allt jag är van med, alla projekt jag lämnar... Fick jobba HÅRT i fredags för att inte börja gråta. Hela dagen kom det förbi kollegor och kramades och önskade lycka till. Fikat med present och fina ord från så många höll på att knäcka mig totalt och allt bra jag själv planerat att säga fick istället komma ut som ett mail. Att jag skulle pratat inför alla var omöjligt. Jag hade brutit ihop totalt!

Klockan 14 skickade jag iväg mitt allra sista mail genom Bayers servrar och tackade för allt. För det är verkligen så det känns nu när jag summerar mina nästan 6 år. Det var en sjukt osäker och ärligt talat lite rädd tjej som klev in där i augusti 2012 och det är en HELT annan hyggligt självsäker och modig brud som går därifrån. Min hela person jag är idag har jag skapat under mina år på Bayer, och jag har till stor del företaget, mina kollegor och alla utmaningar och möjligheter jag fått och tagit mig an under åren att tacka för det.  Mina idag allra närmsta och bästa vänner har jag träffat på jobbet, kollegor jag aldrig kommer släppa finns kvar där och saker som påverkat hela mig har hänt innanför de väggarna.  Jag är ju en känslomänniska ut i fingerspetsarna och jag lever mig in i allt jag gör. Det har varit så mycket mer än bara ett jobb för mig - jag har haft en extra familj på jobbet och ett extra hem på mitt kontor. Det var dags för mig att gå vidare - det är inget snack om det - men som jag kommer sakna alla!